Nu går jag min egen väg och lämnar bloggen i ocensurerat skick. Jag har haft ett par riktigt jobbiga år och bloggen blir en påminnelse för mig och jag känner att jag inte har så mycket mer att skriva om. 

Det har varit så mycket fokus på missbruk och sjukdom och elände att jag nästan inte kan andas när jag tänker på det.

Det är tragiskt vad missbruk gör med missbrukaren och dennes närstående. 

Jag kände knappt igen mig själv! Allt utagerande jag pysslat med i min sjuka relation känns avlägsen och samtidigt gör det ont när jag tänker på oss två och att det inte kunde få bli bra.

Missbruk är en stark kraft och beroendet tar helt över en människa. Man kan prata om ansvar för sitt liv och säga att den beroende måste ta eget ansvar. Och visst är det så men jag förstår också att det inte är så enkelt för den beroende att ta detta ansvar eftersom beroendet tar över hela livet. Och alla de som lyckas i sitt tillfriknande är värda all beundran. För den kampen inser jag måste vara oerhört smärtsam. Att se sig själv och inse allt man faktiskt orsakat sig själv och andra kan inte vara en rolig insikt. Och att då undvika att ta till sin smärtstillare som man länge använt är väldigt starkt.

Att sjunka ner i "medberoendeträsket" har inte varit en angenäm upplevelse, tvärtom oerhört smärtsam. Men jag tror att jag lärt mig mycket om mig själv och jag känner en stor ödmjukhet inför livet.

Och nu vill jag inte längre påminnas om den här tiden inte på ett tag i alla fall.

Just nu fokus framåt och utåt. 

Kärlek till er!

                 Den här gmla godingen  med Ledin passr in på mig just idag. Stötte av en händelse ihop med mannen som jag levde ihop med många år som var en pappa till mina barn.

Han representerar den enda icke dysfunktionella kärleksrelation jag haft i vuxen ålder. Så han har verkligen haft en mycket stor betydelse för mig. När han lämnade mig för att han träffat en yngre kvinna så rasade världen för mig. Han och jag hade lovat varandra trohet så otrohet fanns inte på vår världskarta. Så när han träffade henne så lämnade han mig trots att vi fortfarande älskade varandra. Vi gick i parterapi för att vi båda önskade ett bra avslut och en fortsatt vänskap. Det kändes oerhört serist menat för oss båda. Jag glömmer aldrig de sista orden terapeuten hasplade ur sig vid sista sessionen. 

" Ni två passar så bra ihop och verkar tycka så mycket om varandra att det är svårt att förstå att ni ska gå skilda vägar". Oprofessionellt sagt men jag tror verkligen att hon menade det och både han och jag hajade till och kände oss nog ganska så överraskade. vi skojade lite om det när vi gick därifrån.

Och jag var trots att allt lyckligt lottad eftersom jag skulle få behålla min vän och mina barn skulle kunna fortsätta ha en bra kontakt med honom.

Allt kändes väldigt moget och "vuxet". Jag svalde mina känslor för att kunna gå vidare och i början så hände det att vi sågs dock alltid med barnen. När mamma gick bort satt han som klistrad bredvid mig i kyrkan och grät med mig, när sonen spelade gitarr och hans flickvän sjöng Evighet. det var starkt och jag kände fortfarande att vi trots att det gått ett par år hade ett starkt band av stor ömhet till varandra.

Efter begravningen kramade han mig hårt och sa " Det bästa din mamma gjorde var att såg till att du fick livet. Du är underbar människa"

Tiden gick och det blev allt glesare mellan våra telfonsamtal eller träffar. Och det är ganska självklart han hade en ny relation och jag också.

Men han började förändras i mina ögon. Han började kräva tillbaka saker som vi skaffat gemensamt och som han valt att lämna hos mig. Han bjöd aldrig in mig och när jag konfronterade honom med detta så skyller han på hennes svartsjuka gentemot mig. och så kan det vara att hon är svartsjuk på mig, utan grund men ändå. Men han har klart visat att han inte tänker stå upp för vår vänskap. droppen för mig blev i våras när han fyllde jämnt och alla ur vår gemensamma vänkrets och mina barn blev inbjudna. Men inte jag den kvinna han älskat djupt.

Våra gemensamma vänner hörde av sig efteråt och berättade att de tyckte att det kändes oerhört märkligt att jag inte varit där.

Det har varit smärtsamt för mig att inse. De gånger vi stött ihop med varandra de senaste två åren så har jag känt hur något triggas i mig och jag vill liksom hejda tiden och få ut så mycket av varje sekund av vårt möte som bara gått.

Nu har jag för några veckor sedan beslutat mig för att radera hans telefonummer och epost. Ganska symboliskt viktigt för mig även om det inte låter så märkvärdigt för andra kanske.

Och för första gången efter detta beslut stötte vi ihop i tunnelbanan igår.

Och jag sa bara hej och gick vidare. Jag stannade inte upp som jag brukar. Och jag kände hans blick i ryggen. Så just idag passar den här sången.

En del av mitt hjärta kommer alltid tillhöra honom. Men det är slut med att enbart finnas för andra eller att alltid förlåta allt och låta mig behndlas som skit rent ut sagt.

För han valde att lämna mig och han förstod aldrig hur illa han gjorde mig. Han begrep inte hur mycket jag fick svälja min stolthet för att sträcka ut min hand. Och att han saknar den förmågan har jag ursäktat men inte längre

För några dagar sedan fick jag ett meddelande på Facebook. Och till min uppriktiga förvåning var det från en före detta ungdomskärlek. Märkligt att han både letat upp mig och att han skrev. Han är inte någon jag i min vildaste fantasi skulle kunna föreställa mig att han ens kom ihåg mig. Jag har ganska oklara minnen från den sommaren vi var tillsammans när vi var 17 år. Jag var nog kär i honom men jag minns inte ens vem som "gjorde slut". Och han av alla människor ville träffa mig och prata minnen över ett glas vin eller en fika. Han berättade lite om sig själv bland annat att han är helgpappa och singel. Lite smickrad måste jag erkänna att jag blev. Men såg det som en utmaning att tacka nej till den inviten. Jag ska inte upprepa mina tidigare misstag. Jag skrev ett svar där jag sa ungefär att det var roligt att han hörde av sig men att jag helst ville minnas oss från den tiden och att jag inte ville träffa honom. Hur enkelt hade det inte varit att träffa honom och kasta sig in i något nytt. Det hade jag gjort garanterat för ett par år sedan.

Kan det vara så att jag dragits in i ett missbruksförhållande på samma sätt som en missbrukare missbrukar. Eller snarare en person som har en beroendeproblematik. Bär vi på samma sorts problematik som tar sig uttryck på olika sätt? Kan det vara så att rädslan att bli bortvald, rädslan för ensamheten bristen på bekräftelsen rädslan för att bli övergiven förenar oss mer än jag förut förstått?

Är det så att den som är beroende dövar samma ångest med drogen (substitut eller sex till exempel) som jag dövar den med att känna mig behövd eller...?

Har vi samma problem i grunden? Kan det vara så att vi är mer lika än olika?

I helgen träffade jag några gamla goda vänner. Inte sådana där som jag direkt känner att jag vill berätta helt ärligt om hur jag haft det eller har det. Jag  måste inte fläka ut mitt elände till alla. 

Vi tycker om varandra men har egentligen inte så väldigt mycket vetskap om varandras liv som det är idag.

Vi lärde känna varandra för så där 20 år sedan genom vårt gemensamma samhällsengagemang. Vi hade mycket roligt ihop och en hel del allvarsamma stunder också. Vi ses ibland alla vi som var med. Det vill säga vi är sex stycken till antalet.

Två stycken bor en bit från stan och tar sig hit bara för att umgås. Vi pratar mycket gamla minnen men även om hur vi har det i livet just nu men på ett relativt ytligt plan. Vi känner inte varandra längre. Och för min del är det ganska så bekvämt att spela min roll som jag alltid haft i detta sällskap. Den drivande, den engagerade, den medvetne, den roliga (tro det om ni vill). Den som tar initiativ till galna upptåg. 

Det var jag som såg till att vi vid en träff tog tält och gav oss iväg med båt ut i skärgården och kampade utan några faciliteter. Och de som mot förmodan såg oss storstadsmänniskor spänna upp tält och tända stormkök fick sig säkert ett gott skratt. Men roligt hade vi.

Vi är en brokig samling som lever väldigt olika liv.

Det är två män, en man som är homosexuell och är gift, en man är en riktig sökare som har många spruckna relationer och många barn och lever ensam numera. Men jag tror att han vari gift tre gånger de senaste tjugo åren. 

Vi är fyra kvinnor i åldrarna 44 till 68 år. Den yngsta lever med barn och man i ett väldigt stabilt äktenskap, en kvinna lever i ett minst lika stabilt förhållande seda sisådär 25 år med en man och två hundar. De har inte barn men älskar sina hundar och reser runt jorden och går på alla rockkonserter ni kan tänka er. Den kvinnan som är äldst lever ensam eftersom hennes make dog för ett par år sedan och hon har barn och barnbarn som hon verkar vigt sitt liv till,

Sedan har vi mig då som känner mig allt annat än stabil. Kvinna med två vuxna barn och spruckna relationer. Spruckna drömmar ni vet. 

Men inget vi brukar prata om i dessa sammanhang.

Nu föll det sig så att någon i sällskapet berättade om en bekant som varit gift med en missbrukare som varit notoriskt otrogen. Jag kände hur jag stelnade till när ämnet kom upp och jag var ganska så tyst vilket inte är likt mig.

Jag bestämde mig för att avvakta och det var nog bra det. För jisses vad detta ämne väckte deras sämsta sidor, i mitt tycke i alla fall. Eller är jag bara ovanligt känslig?

Alla i sällskapet var i stort sätt överens om att de aldrig skulle hamna i en sådan relation och att hon borde gått för länge sedan för det skulle de ha gjort och så vidare. Och missbrukaren han var inte vatten värd i deras ögon.

Och att han varit otrogen stup i kvarten måste ju bero på att det var fel på henne. Ingen man söker sig till andra om man har ett bra sexliv. Ja det var verkligen dikussioner på "hög" nivå. Och inom mig rasade mina känslor och jag kände mig så fruktansvärt genomskinlig och sårbar. Visserligen protesterade jag en del och sa några väldigt intellektuella kommentarer men mina känslor hamnade verkligen i gungning. 

Mina gamla vänner är inte specellt dumma eller speciellt utmärkande eller ovanligt fördömande. Nej, tvärtom så är de väldigt empatiska, reflekterande och kloka oftast.

Det som gjorde mig mest ledsen var att de förmodligen är ganska representativa och det är sådana så kallade  vanliga männsikor som dömer oss så hårt oavsett om vi är missbrukare eller lever med en missbrukare.

Nu har det gått ett par dagar sedan vi sågs och jag funderar på om jag borde sagt något om mig själv och jag undrar vilka reaktioner jag fått. Nej jag är nog rätt så nöjd över att jag inte sa något för jag vill inte bli en diskussion på någon annas middag där männsikor kan sitta och döma mig utan att ha en aning om hur det faktskt är.

Och jag känner mig plötsligt stark och faktiskt stolt över mig själv och över mitt liv. Och kanske att någon av dem har hemligheter som de inte gärna vill avslöja. Helt ärligt!

Jag vägrar stöna och sucka över att jag nu fyllt år igen. Ja fy och ve ytterligare ett år som bara flög fram. Blev jag äldre, klokare eller bara äldre och med fler spår av ålder?

Svar, äldre onekligen, klokare ja kanske det, mer spår nej absolut inte jag ser fortfarande ut som 25 eller? Nää det gör jag inte men än så länge så tycker jag det är rät ok. Men jag orkar fasiken inte lika mycket som förut. Vad beror detta på?Inte min ålder, möjligen  sviterna efter ett par tuffa år tror jag i alla fall. Behöver bara återhämta mig så ska jag nog orka som vanligt.

fotot från 2011 års prideparad